Betraktelse från en vårdag i sekelskiftets Katrineholm

Det hände sig en majdag 1999, att jag hamnade på vår järnvägsstation. Min gamla arbetsplats. Jag slog mig ned på en av de bänkar som finns strax bredvid pressbyråkiosken. Hade ett par minuter över och var väl strängt taget inte på väg någonstans. Det var en dag då våren definitivt tagit kommandot över den tynande vintern. Det började bli ljusare och varmare, folk såg gladare och nöjdare ut än på länge. En dag som gjord för en vårflanör att sträcka ut på benen i solen, luta sig bakåt och se på folk. Så här års brukade det sjuda av liv på vår station. Vid middagstid kom det alltid tåg både norrifrån söderifrån och västerifrån. Många resenärer skulle lämna ett tåg för att resa vidare med ett annat. Dessutom var det mitt i skiftskarven mellan förmiddags och eftermiddagsskiftet för bangårds, tågklarerare och biljettexpeditionspersonal.

Så var det i alla fall för 20 år sedan. Omkring 1980 alltså. Sen dess har det, som ni säkert vet, hänt en hel del i staden. Vi har fått ett nytt resecentrum och vi har blivit av med den gamla gångbron över järnvägen till förmån för en gångtunnel. Katrineholm har blivit utsedd till Sveriges vackraste stadskärna. Stadens fasad har blivit vackrare. Rent arkitektoniskt. Med rena linjer. Sten, betong och asfalt. Med buskar och träd. Lättstädat och snyggt. Ibland känns det nästan som man befinner sig i en ljusgård på ett sjukhus.

Jag såg ut över perrongen. En och annan resenär stod på plattformarna närmast torget. Resgodstrucken stod parkerad en bit ut på den mittersta perrongen. Det var tyst. Mullret från bussar och bilar hördes förstås förutom tjattret från en flock gråsparvar, men förövrigt var det tyst. Det syntes ingen järnvägspersonal. Plötsligt satt jag där och sniffade….  Trevade mig fram med luktsinnet. Så här dags på dagen borde det lukta från solvarma slipers. Men var fanns doften….?? Doften av järnväg. Doften av äventyret som började där borta där skenorna försvann i väster.

Jag gick fram till plattformskanten och såg ned på spåret. Betongslipers. Betongslipers med helsvetsade räler som gör att tåget numera susar fram på rälsen tyst och diskret. Betong luktar inte och murknar inte. Rationellt. 90-talsmässigt. Visst måste vi väl ha det så… Men saknaden av impregnerade slipers kramade hjärtat på en gammal ”järnvägare” hårt, där i vårsolen.

Och var fanns alla resenärer. Var fanns pensionärerna som alltid kom med sina hjulförsedda väskor. Var fanns alla ungdommar och mödrar med osnutna ungar som alltid brukade vimla omkring här för 20 år sedan. Var fanns godsfinkorna som alltid stod på spår 4 och 5. Motorvagnarna på spår 3b som alltid gick till Flen och Eskilstuna. Ja ibland ända till Västerås och Sala. Var fanns Sonnys tidningsvagn som vi killar på resgodset alltid hjälpte honom med. Var fanns lokomotorn som Lasse Löja brukade ställa upp utanför när han gick på lunch. Varför hörde jag inte Steen eller Forslund  annonsera ut ankomsttider i högtalarna eller såg Brånn på plattformarna. Var var Hult, ”Kisa” och ”Fiskarn” Ja var fanns föresten alla gubbarna?? Mitt i skiftskarven

Jag avbröts i mina drömmar av att en kvinnoröst annonserade ut att tåget mot Stockholm snart skulle komma in på spår ett. Strax därefter kom ett snabbtåg inglidande på spåret från Hallsberg. Det var Stockholmståget. X2000, SJ:s stolthet. ”Silversnigeln” hade vi sagt lite skämtsamt en gång för länge sedan.  Nu stod den där. Dörrarna gled ljudlöst upp och en ung kvinnlig konduktör klev ut. Efter henne troppade 5 passagerare av. Några väntande resenärer klev ombord. Konduktören visslade i en pipa och hoppade ombord igen. Så gled tåget iväg. Tyst och diskret. Resenärerna på de andra plattformarna stod kvar. Det skulle väl kanske komma fler tåg….eller väntade dom på bussen?

Lite sorgsen konstaterade jag att min gamla arbetsplats som för 20 år sedan var ett trafikområde som sysselsatte ett 70 –tal personer i Katrineholm, Flen och Vingåker och för ytterliggare 30 år sedan sysselsatte flera hundra, nu förvandlats till en enkel hållplats på stambanan. Det som i början på 80-talet var en levande stolt landsortsstation med egen tågklarering och omlastningar av såväl personal som gods hade på några år förvandlats till en slumrande och lätthanterlig förortsstation.

Det verkade som hon skrek på min uppmärksamhet, Den gamla stationen
- Vart har ni tagit vägen? Varför försvinner alla från mig….

Tunneln gör ju att vi numera inte ens behöver notera att vi har en järnväg som går genom staden. När vi hade bron blev vi ju åtminstone förbannade, om vi var på det humöret, varje gång vi tvingades titta ned på resenärer, spår och tåg som vi passerade när vi promenerade över.

Där låg hon alltså. Alla Katrineholmares järnvägsstation. Fordom ett ankare. Ja hela navet som Staden kretsade kring och som var vår port ut mot den vida världen. Där låg hon och upplevde sitt andra sekelskifte. Nyrustad och vacker. Med rena och fina plattformar. Gångtunnel och allt Så att dom hon tjänade lättare skulle kunna använda henne. Fast dom som ägde henne hade plockat bort dom som skulle förvalta henne. Och dom hade plockat bort dom tåg som skulle kunna blåsa liv i henne igen. Och vi som skulle utnyttja henne hade redan börjat glömma bort henne för det sekel vi var på väg att kliva in i.

Hur förklarar man det för en gammal trött station.?