Om det här var en roman så skulle den nog börja med någonting i den här stilen:

På den lilla dåsiga stationen gick de dåsiga stationskarlarna omkring i värmen och dåsade. De var på väg till manskapsrummet. Resenärerna stod ute på plattformarna och väntade på tåg. Tåg som aldrig tycktes dyka upp. På det hela taget verkade miljön ganska dåsig... En ännu ej så dåsig karl som hade börjat i resgodset för 39 minuter sedan körde dock omkring med den pigga lilla plattformstrucken, vilken var utrustad med en förbränningsmotor på drygt 90 hästar, som verkade ge blanka katten i vad det var för arbetstemperatur bara den fick sin ranson bensin.
Man kan tycka att den ännu ej så dåsige stationskarlen företog ett ganska irrationellt farande fram och tillbakalängs plattformarna med den lilla truckens motor ylande på högvarv.
Den oinvigde "medel-svenson-hälsapånågon-
resenären" tyckte det alldeles säkert. Och var nog dessutom rätt så förbannad på den där stationskarlen som med halvslutna ögonlock for fram som en vetvilling med sin lilla pigga truck så att de aldrig fick stå och dåsa, utan ständigt vara beredda på att kasta sig åt sidan för att undgå att massakreras. För det lyckliga fåtal som var invigda i livets gång vid en svensk järnvägsstation var det dock ett högst rationellt handlande.
Den numera nästan heldåsige stationskarlen med den fortfarande pigga lilla plattformstrucken, fullföljde nämligen de - av den ordentlige stationschefen utarbetade - "Intern föreskrifterna. Klass 00, serie A, 25/82, vilka utförligt och i detalj redogör för hur "Personal i plattformstjänst" skall förfara när de återställer handbagagekärror till sina förvaringsställ på plattformarna.
Dessvärre kunde ej den leende och nu mycket lycklige stationschefen vara hemma och kontrollera att hans noggrant utarbetade "Interna föreskrifter" blev korrekt utförda, enär han placerat sin lekamen på en solvarm klippa i den Bohusländska skärgården och där lät sig smekas av den svala havsbrisen.

Stationsområdet låg ganska långt bort från den där paradisiska klipphällen med dess uppiggande och lekfulla bris.

Där härskade den ljuvliga dåsiga stämning som bara återfinns på små landsortsstationer mitt i Sommar-
sverige.

Små barnhänder som blir kladdiga av smältande glassar, doften av tjära från solvarma slipers. Ett gammalt papper leker i en stilla vindfläkt mellan ett par skenor. Dallrande luft bort över bangården.... Det enda som störde tillvaron var den nu genomdåsige stationskarlen som for omkring med sin lilla pigga truck och sorterade handbagage- kärror. Men han var snart klar och skulle då gå in till svalkan i manskapsrummet där de andra grabbarna satt och försökte hålla dåsigheten på avstånd med ett parti poker.
Ett mångstämmigt gapskratt skallade därifrån och försökte breda ut sig i den tryckande hettan, men åstadkom bara ett tort staccato när det nåde fram till resenärerna på plattformarna. Livet verkade stå stilla och luften likaså. Ett par karaktäristiskt överlastade tågluffare från något centraleuropeiskt land kom gående med kartor och vykort i händerna.
Dessvärre verkade inte bara  tiden och luften stå stilla utan även hela SJ, i vanlig ordning. Det var över två timmar sedan man hade sett någon form av spårbundna fordon röra sig över stationsområdet.
Och dåsigheten började hos flertalet av resenärerna, där många var av "Uteochreservartsomhelstmed-
oceaneravtidförsemesternahar-
justbörjat-typen", började nu övergå i en spirande irritation. Som vanligt var stationen kliniskt fri från järnvägspersonal.
Där fanns ingen att fråga....

Den lilla pigga trucken hade nu tystnat och stod förnöjt parkerad utanför resgodsmagasinet. Allting andades stillhet och lugn.

Plattformstrucken
Nja... Lugnet höll ju som sagt på att övergå i en stillsam irritation. För visserligen är den svenska järnvägstrafikanten/resenären en ytterst foglig varelse. Men det finns ju till och med gränser för vad en sådan kan tåla. Dessvärre tycktes de flesta av de personer som stått på plattformarna och dåsat i värmen nu närma sig den övre gränsen och humöret verkade börja dallra i takt med den varma torra luften.

Vad det var som utlöste det tumult som i historien kom att kallas som "Kalabaliken i Katrineholm" har aldrig blivit riktigt klarlagt. Men flera vittnen till det som nu utspelades pekar på att detta var vad som verkligen hände:
Fru Bengtsson, som skulle fara och hälsa på sin syster i Laxå, blev tvungen att med sig deras dotters pudel som hon lovat att passa medan dottern var med sin pojkvän på Ibiza och skaffade sig en lämpligt gyllenbrun färg för att sedan kunna bryta ner de andra flickorna med efter semestern. De flickorna som fick gå hemma i Sverige och hålla tillgodo med solen längs de svenska kusterna och fjällen. Eller kanske sommarjobba någonstans på ett semesterslumrande lager.
Denna lilla pudel var egentligen en helt normal hund som i normala fall ingen person hade någon anledning att lyfta på ögonbrynen åt. Den visste inte varför den var på det här konstiga stället eller vad "Gammel-Matte" hade fått för sig som stod där i värmen och hängde, istället för att gå hem till svalkan och vattenskålen.........

 

.avgrans1.jpg (8056 bytes)